Recension: Allion och Frihetskämparna, av Carl Henrik Tesdorpf Ehrenborg

 

Allion och Frihetskämparna, av Carl Henrik Tesdordpf Ehrenborg

 

Förlag: Visto

Påbörjad: 23/11–23 Avslutad: 12/03–24

Omslag: Snyggt och mystiskt vid första anblick. Efter att ha börjat läst boken förstår jag att den äldre mannen är sagoberättaren, och att det är Allion vid brasan. Kvinnan är lite oklar men tror det att ska vara Mindia. Kan på visst sätt förstå varför Allion är i bakgrunden men tycker han borde ta en av dem andras plaster på framsidan. Jag tycker även att Polus skulle varit med, hellre han än kvinnan eftersom Polus roll var betydligt större. 

*Rättelse: Jag har fått veta att det är Polus vid brasan. Så Allion är inte med på omslaget. Ett koncept jag såhär i efterhand kan köpa ändå eftersom dessa personer på omslaget är runt/hör till Allion under bokens gång.

Handling: Allion möter en vän från förr som får honom att lämna sin trygghet, för att hitta sig själv och för att se mer av världen – den riktiga världen och inte den som berättas i sagor. Allion vill även hämnas på de som en gång skadat honom och många andra. På sin resa tilldelas Allion uppdrag, han möter följeslagare, mystiska människor och ont folk som vill många illa.

Språket: lite hackigt och några korrval- eller missar jag reagerade på, men ändå rätt enkla meningar överlag. Jag har lite svårt för talstreck vid dialoger, med undantag för barnböcker. Jag gillade inte dessa tankegångar i kursiv, den biten hade kunnat bäddats in i övriga texten eller lagts som dialog med någon. Fick intryck att man ville bädda in information till läsaren på dessa områden mer än att det faktiskt var en persons tankegångar.

Tankar/övrigt: Det uppkom privata saker hos mig som tog tid från läsningen, det brukar vanligtvis inte ta fyra månader för mig att läsa ut en bok. Men jag blev även trött av att läsa denna bok vilken gjorde att det tog lite extra lång tid, trots allt, tyvärr.

Boken känns platt och lite rörig. Mer som en tankekarta än en röd tråd. Tunt med gestaltning och korta scener – många händelser får man som läsare inte vara med om alls, utan dessa berättas. Och man hoppar från scen till scen ibland utan någon övergång. Likadant med växlingen mellan karaktärerna. Och de få miljöbeskrivningar som finns är väldigt tunna.

Det tillkom många nya karaktärer lite då och då, där jag fick gå tillbaka ibland för att bli påmind om vem denna var, men fick skapligt bra uppfattning av de flesta till slut.

Lite för få dialoger i boken för min smak, och de som fanns var aningen styltade och föll inte naturligt.

Det kommer mycket känslor från Allion, och som växlar snabbt. Lite annorlunda med en manlig karaktär som gråter så mycket, och öppet. Särskilt med tanke på den epok och den värld jag visualiserar. Tyvärr så förmedlas inte heller dessa känslor ut till mig som läsare, för jag läser det bara och känner liksom ingenting. Vid kanske tre ställen i boken kände jag med karaktärerna.

I början var det spännande när någon de mötte skulle berätta något, men det konceptet hände för många gånger och skapade i stället en irritation, för ibland berättade dessa karaktärer sedan ingenting eller att det kom fram skrivet i texten i stället.

Från ingen stans delades boken upp i en andra del. Jag såg att det stod del 1 i början och tänkte ”jaha, det kommer en uppföljare – spännande”, men så var boken då uppdelad i sig själv, vilket jag inte förstod syftet med över huvud taget. När sista kapitlet del 1 slutade vände jag blad för att börja läsa nästa kapitel men i stället då stod del ”Del 2”. Det finns kanske något syfte med det som jag inte förstod. Men om vi nu ska prata delar så tycker jag att andra delen var bättre skriven än första och innehöll en del fina scener och viss gestaltning.

Allion, huvudkaraktären faller mig inte alls i smaken. Jag gillar honom inte och förstår inte vad som är så speciellt med honom och vad han gjort under sin resa som hyllas så pass mycket av folket runtomkring honom (bortsett sina uppdrag, men även där framgår det inte riktigt vad han faktiskt gjort och hur folket runt om får kännedom om det).

Prologernas syfte förstod jag inte riktigt, om jag inte missat något. Och letandet av skatten var väldigt långdraget nästintill tjatigt till slut, och uppnådde sedan i slutet inte den förväntan jag som läsare hade. Detsamma för kriget mot slutet. Jag blev riktigt besviken att inte få uppleva den biten, och hade önskat en mer tydlig bild över, varför och hur, det blev som det blev. Mötet mellan Polus och generalen saknade jag – det hade blivit en mäktig scen! Och jag hade sett fram emot så länge att få uppleva återföreningen mellan Allion och Polus, det hade kunnat vara en sådan känslosam och starkt scen – som jag tyvärr blev stulen på.

Jag tycker det var en intressant punkt att ta in en känd pandemi, ett annorlunda koncept. Hade dock föredragit att den liknat pandemin och med annat namn eftersom den inte kändes passa in i denna värld. Den är så förknippad med vår värld. Men helt okej ändå, gillade tanken med det och hade inte alls den i åtanke när problem började uppstå.

Jag gillar antagonisterna, man kan bygga upp ännu mer kring dessa i eventuella uppföljare.

Jag gillar konceptet med sagoberättare – men inte hur dåligt målad Samuel blev. Intressant vinkel ändå, som bryter oss loss från hur vi är vana att se på ”väsen” som dessa.

Jag gillade de mystiska och magiska delarna i boken.

Jag gillade verkligen Polus, och hans relation till Elwa och till Elwing. Jag föredrog att följa Polus resa.

Tycke om boken i helhet: Det här känns inte som en bok, det känns som en grund med information om vad som ska hända och vad som har hänt, utstakat, och nu kan man börja skriva boken. Vilket är synd, för jag gillar många av karaktärerna. Jag gillar idén. Den här boken skulle kunna bli bra med mer djup, närvaro, fördjupning av miljöbeskrivningar genom alla våra sinnen, längre scener och mer gestaltning och fler dialoger – och möjlighet för karaktärerna att berätta fler saker för varandra, diskutera och uttrycka känslor, med mera.

 

Månrosor: 1 av 10

 

Jag tycker det är jättetråkigt att ge låga betyg och skriva en recension som denna. Jag försöker alltid hitta bra delar i varje bok jag läser.

Bara för att det här inte var en bok för mig, betyder det inte att det inte är en för dig. Gillar du känslan av medeltiden (så jag liknat det under läsningen), äventyr, mystiska händelser och uppdrag som ska utföras, och dessutom inte är så mycket för gestaltning etc. – så ge boken en chans. Vem vet, du kommer kanske tycka att den är jättebra!

---

Andra inlägg

• Info & blandat
• Reflektion av tid
• Lite pladder och God Jul
• Bokrecension: på hela serien, Och mörkret föll, av Madelene Lundvall
• Bokrecension: Vackra lögner - del 6 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall
• Bokrecension: Dömd - del 5 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall
• Bokrecension: En ny gryning - del 4 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall
• Bokrecension: Röda skyar - del 3 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall
• Bokrecension: Innan skymning - del 2 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall