Bokrecension: Vackra lögner - del 6 ur Och mörkret föll, av Madelene Lundvall

 

Del 6: VACKRA LÖGNER ur serien OCH MÖRKRET FÖLL av MADELENE LUNDVALL Påbörjad 4/9–22. Utläst 22/9–22.

Omslag: charmigt och vackert. Texten jag inte gillar bara – känt samma för alla omslag.

Handling: vi får komma till ett fantastiskt älvrike, där träffar vi älvan Niwyn. Det visar sig att Älvkungen Hacon vill ha just henne till sin drottning, men det vill inte hon och gör därför allt i sin makt för att komma undan ödet Hacon gett henne. Jag förstår henne, Hacon är ond in i märgen. Men han är ju också prins, och kungligheter säger man inte så lätt emot. Niwyn låter oss följa med på hennes kamp och det äventyr som ges. Och till hennes hjälp kommer det ett kärt återseende.

Språket: inget att anmärka på. Bra flyt och härlig miljöbeskrivningar och gestaltning.

Övrigt: Jag har aldrig tänk på älvor som i behov av kyla, men jag gillar det och tycker det var en intressant syn på det hela. Gillar idén med älvriket, och att älvprinsen är så hemsk. Det skildras väldigt bra. Hela boken är rätt målande skriven rakt igenom, det vill säga att det är väldigt lätt att se allt framför sig.

Jag gillar att vi får möta Ossian, Kastio och Melinda. Och att de är mer delaktiga i den här boken sedan deras resa slutade i fjärde delen. Och i denna del får Ossian en mer rättvis bild, av mig – jag har börjat gilla honom. Lite i alla fall. Kastio kommer alltid komma först men jag tycker inte illa om Ossian längre.

Jag älskade hur man fick följa Niwyn ur hennes vinkel, hur bra det visades medhjälp av miljön runtomkring.

Det var några saker som jag missuppfattade eller inte förstod, tror jag ... Det jag minns mest av det som är lite luddigt, är hur tiden fungerar i de tre olika världarna. Älvriket, jorden och druidernas plats. Fick ingen riktigt klarhet i det och drog en slutsats som gjorde mig så besviken – men sedan glad när det visade sig att jag uppenbart hade fel. Jag trodde det skulle ha gått flera år och att deras barn skulle vuxit upp osv under tiden de var i älvriket, men så var det ju inte – turligt nog, för jag gillade inte alls den tanken.

Men jag älskade hur spänningen steg mot slutet, och mötet med haren.

Slutet var charmigt. Kunde inte låta bli att tänka på avslutningen av True blood.

Och även om den här delen, precis som med fel fem, är en fristående del, så passar den betydligt bättre i linje med delarna innan. Den här delen gav mig även lite avslut på det jag efterfrågade i del 4, att jag önskade fler kapitel som rundade av Melindas resa. Och denna del hjälpte mig att komma till ro lite. Inte helt, men tillräckligt.

Tycke om boken i helhet: jag älskade den. Verkligen en bok i min smak och läser gärna fler böcker om älvriket om författaren får för sig att skriva fler om den världen.

Månrosor: 10 av 10 (hade velat gett mer!)

31 Oct 2022

 

 

Denna sida ligger bland de 10 bästa i konstkategorin!

Yeeey - heja mig! Glad jag blir!! :D

- till listan

 

 

      Vill du hjälpa mig på vägen?

             - dela gärna sidan!

           Bookmark and Share        

                          

                       Tack :)

 

 

MINA SENASTE BLOGGINLÄGG:

 

Anmäl er gärna till mitt nyhetsbrev! 

 

 

Det är alltid kul med länkvänner! Är du intresserad? Skicka ett meddelande så löser vi det! 

 

  • Mina länkvänner:  
  • Carola Strömstedt  - skrivblogg (följ hur det går med hennes triologi!)
  • Ann-Sofie - smyckesdesigner