Del 3: RÖDA SKYAR ur serien OCH MÖRKRET FÖLL av MADELENE LUNDVALL
Påbörjad 6/5–22. Utläst 3/7 – 22.
Omslag: Helt okej, kanske lite mörkt för min smak, men ljusare än andra delens omslag. Jag gillar lavan som lyser upp och eldklotet mellan Kastios händer. Omslaget har absolut mystik i sig. Och jag tycker texten skulle vara mer lysande gul.
Handling: Melinda har det hett om öronen redan från första sidan. Bortförd av Sköll och överlämnad till en hemsk elddemon. Hon kämpar för sin överlevnad och vet inte om hon kommer att bli räddad eller inte, eller om hon lyckas fly på egen hand. Om hon ens orkar efter flera dagar i tortyr. Ossian och Kastio tvingas samarbeta för att försöka rädda Melinda. Men mycket mer än Melindas liv står på spel – Ekdalen har det också hett om öronen med allierade och hot mot sig.
Språket: bra språk, fastnade inte någon stans och bra balans mellan dialoger och stycken. Har dock märkt nu efter att ha läst tre delar och påbörjat den fjärde att författaren har stor kärlek till frasen ”och vände på klacken och sprang/rusade/gick i väg, etc.” Jag tycker det är charmigt :) (Jag vet att jag har återkommande ord och fraser i mina manus också, hehe.)
Övrigt: Eftersom jag var lite besviken på andra delen blev jag överlycklig av början på Röda skyar. Och jag älskar demonen, och den typen av råhet. Jag hade önskat att demonen inte hade en svans, för det var inte så jag såg honom framför mig. Men hela tiden väntade jag med spänning på vad demonen skulle hitta på härnäst. Jag gillar också att spänningen höll i sig i stort sett hela boken, från början till slut.
Jag har dock tyvärr fortfarande saker som är obesvarade, jag trodde jag skulle få det avklarat mot slutet av boken. Men får se om jag får mina svar under del fyra, fem eller sex. Och det var en, två saker jag inte fick ihop riktigt mot slutet – saker som inte stämde överens eller som jag önskat mer tydlighet på bara. Och jag tycker fortfarande att David borde vara mer involverad. Jag tycker det är lite konstigt att han "bara låter det vara." Det hade nog känts bättre om Ekdalen frusit ut honom eftersom han är människa och inte får vara där och att han sedan sätter sig emot det lite, men sen kunnat börja tona av, så att säga. Då hade jag kunnat släppa det.
Jag älskar det här med hur man som läsare skapar egna bilder. Jag har tidigare nämnt att jag gillar Kastio, att jag är lite smått kär i honom. På omslaget får vi se honom. Men det är inte så jag ser honom framför mig. Mannen på omslaget är inte tilltalade för mig. Så jag har insett att det är Kastios personlighet och attityd jag gillar. Och lite pga. hur jag själv framställer honom utseendemässigt. Ossian har vi också fått se via omslag, inte riktigt så jag ser honom framför mig heller. I min inre bild ser han mognare och äldre ut, och snyggare – i min typ av smak. Men jag gillar fortfarande inte hans personlighet och attityd och har så svårt att förstå varför Melinda gillar honom.
Det ska bli intressant att se om jag fallit för Kastio och samtidigt blivit grundlurad av honom genom desto fler böcker jag betat av ur ”Och mörkret föll”. Melinda tvekar ju i alla fall. Jag tror blint på Kastio och hoppas innerligt på att han inte spelar alla ett spel.
Jag gillar också sårbarheten Melinda visar och att allt mer bitterhet i henne sipprar fram. Hon är även den karaktär som jag faktiskt ser framför mig som hon ser ut på omslaget (på första delen med Ossian).
Tycke om boken i helhet: Jag gillade den från början till slut, jag hade kunnat skippa festen i slutet men inget som ger poängavdrag. Jag hade kunnat sträckläst boken egentligen. Så tiden det tog för att läsa ut boken har absolut ingenting med mitt tycke om den att göra. Jag fick bara inte den tiden till läsning, och det blev dessutom ett läsuppehåll i två veckor när jag bara hade några kapitel kvar. Än så länge är del tre den bästa ur serien. Slutet gjorde också att jag var tvungen att öppna del fyra direkt – tur att jag hade den hemma.
Månrosor: 10 av 10