Del 5: DÖMD ur serien OCH MÖRKRET FÖLL av MADELENE LUNDVALL
Påbörjad 1/8–22. Utläst 3/9–22.
Omslag: Helt okej, gillar inte texten men stort fan av vingar, som på denna bild är sjukt snygga. Men ja, omslaget är lockande och hade fått mig att lyfta upp boken i en bokhandel.
Handling: i den här boken får vi följa ängeln Raphael, som Melinda träffar på innan kriget med Moria. Vi får följa hans vinkel och värnande om sin älskade, medan han samtidigt håller ett öga på druiderna, särskilt Melinda.
Språket: målande och fint gestaltat.
Övrigt: Jag störde mig rätt mycket på att boken hör till indelningen av Melindas berättelse som slutade i del 4. Att denna heter del 5 får mig att känna att den fortsätter där vi avslutade från del 4 … Så den känslan hade jag tyvärr med mig under första halvan av boken, vilket inte var rättvist över huvud taget för boken i fråga, att hela tiden känna viss irritation.
Men ... Jag älskade början, och den världen änglarna har – som jag absolut kan föreställa mig att det faktiskt är på riktigt. Jag gillar att det är så målande, och enkelt, och på något vis så självklart.
Jag älskade den kreativa idén på det sätt hur hon föll och blev människa.
Jag gillade de delar som knöt an till druiderna, jorden och till Melinda. Jag gillar frågeställningen om hur människorna behandlar jorden och hur änglarna ser på det och hur de väljer att agera.
Jag gillar drömmarna, särskilt de läskiga, och jag gillar hur Döden framställs.
Sedan måste jag erkänna att jag under läsandet gång behövde googla vissa ord emellanåt. Särskilt i början, men det handlade nog mer om min okunskap än svåra ord. Hehe.
Det var i alla fall en intressant bok att läsa.
Det enda jag saknar är lite mer känsla kring det som hände Theas vän. Sedan kan jag inte släppa hur Theas pappa måste må efter det där slutet, efter allt han gått igenom och känner. Som i övriga delar i denna serie: att jag önskat mer avslut/känslor från vissa bikaraktärer. Behövs inga långa stycken utan några få enkla rader, bara så att man som läsare, får veta.
Även om boken och berättelsen var fint skriven och hade väldigt starka och målande stunder, kunde den tyvärr kännas lite platt och lågmäld emellanåt. Ändå gillar jag den. Men tror den sämre känslan mest förekom i början och mot mitten, för tyckte det var väldigt spännande och lockande när Döden kom med i bilden. Men denna bok hade inte samma tempo riktigt som delarna innan, och kändes som en bok man kan plocka upp ur linjen och ställa åt sidan – att den hör till världen men inte till Melindas story. Den här boken är liksom för mycket avvikande med fokus på annat för att tillhöra indelningen. (Som jag nämnde i början.)
I början nämnde jag att jag älskade början av boken, och jag älskade även slutet. Samt den förklaring man fick till hur druiderna kom till. Stort plus!
Tycke om boken i helhet: Jo, men jag gillar den ändå, och det sätt hur änglarna framställs. Det känns så verklighetstroget. Några punkter sänkte dock betyget.
Månrosor: 6 av 10