Min mamma har gått bort ...

Så … min mamma har gått bort.

… Hon gick bort den 7 september 2021, 07:00. 56 år gammal, skulle fylla 57 fyra veckor senare.

Först nu har det börjar sjunka in. Nu börjar det bli som jobbigast. Jag har börjat bearbeta mötet när läkarna tog in mig och pappa/hennes sambo i ett rum, berättade att hennes organ började lägga av, att de tänkte avsluta all behandling, stänga av de maskiner hon hade och invänta att hon skulle somna in. Vi var i chock. Mamma har varit sjuk sedan 2014 och åkt in och ut på sjukhus genom åren. Sedan 2014 har hon suttit i rullstol, varit helt halvsidesförlamad och med massa andra följder. Och i stället för att bli bättre har hon stegvis blivit sämre och jag har kämpat för att ge henne det bästa livet, att må så bra som möjligt under alla dessa år. För hon ville verkligen leva, hon älskade livet och var relativt klar i huvudet och talför. Sedan kom covidhelvetet. Självklart drabbades hon, men hon överlevde! 41 dagar i respirator, där vi anhöriga fick besöka henne en gång i veckan i full skyddsklädsel och där vi fick höra att vi skulle förbereda oss på att hon inte skulle klara det. Men det gjorde hon! Tyvärr hade hon blivit sämre i sitt tidigare sjukdomstillstånd och var mestadels därifrån sängliggande. Men hon levde, var glad och tacksam och klar i huvudet och talet. Vi visste att från och med nu var varje dag en bonus med henne. Ungefär ett halvår efter hon tillfrisknat från covid, åkte hon in på sjukhus igen. Gallblåsan hade spruckit och de satte in rör i buken på henne och gav massa medicin. Behandlingen gick upp och ner men mestadels framåt. Hon ringde mig under lördag kvällen, vi pratade och skrattade, hon lät pigg och vi sa att vi älskade varandra (som vi brukade göra) och så jag att vi ses i morgon då jag skulle komma förbi på sjukhuset. När jag kommit dit och går in på hennes rum står det fullt med personal där, jag ser inte ens mamma i sängen. En sköterska ber mig gå ut till fikarummet så kommer läkaren sedan. Efter ca 10 minuters väntan kommer en sköterska och säger att de måste köra ner min mamma till röntgen och att en läkare kommer och pratar med mig. Nu hade det gått 1,5 timma och jag får äntligen prata med en läkare. Det visade sig att bara minuter innan jag kom dit hade mamma hamnat i medvetslöshet. Som vi nu i efterhand vet var en hjärninfarkt och som hon aldrig vaknade upp ifrån. En oväntad händelse då hon låg inne för helt andra saker och där behandlingen dessutom gick åt rätt håll.

Men så läkarna visste inte så mycket just då, de väntade på provsvar och bilder. Hennes syresättning/cirkulation hade varit dålig under dagen så de hade tidigare tagit henne till lungröntgen också, nu röntgade de hjärnan. Till slut fick jag veta att hon hade fått en stor hjärninfarkt som slagit ut hela vänstra sidan och som gjort henne medvetslös. När hon insjuknade 2014 fick hon en likadan fast på högra sidan. Nu var alltså båda hennes hjärnhalvor skadade. De bad mig ringa dit pappa/hennes sambo och de som stod nära, de visste inte om hon skulle klara natten eller vakna upp. Jag var där hela dagen och kvällen innan jag var tvungen att åka hem.

Morgonen därpå ringde jag sjukhuset, fick efter många samtal veta att hon levde men ingen ville riktigt prata med mig och jag fick ingen mer information. När jag åter kommit dit igen på måndagen så tog två läkare in mig och pappa/hennes sambo till ett rum. Där berättade de att hennes njurar lagt av och det inte fanns mer att göra. Att om de trots stora motgångar skulle kunna få henne tillbaka ur medvetslösheten med intensivvård så skulle hon aldrig kunna tala igen, äta själv, hon skulle inte förstå saker på samma sätt och vara mycket svag i hennes friska sida (hon var ju redan förlamad i hela vänstra sidan sedan 2014). Vi försökte föra mammas sista talan vidare, berättade hur mycket hon älskade livet och ville göra allt för att leva – att hon trodde på mirakel och var en kämpe ur dess like med ett jävla pannben. Vilket vi sett under alla hennes år som sjuk då hon överlevt många inläggningar på sjukhus. Vi visste att någon gång skulle hennes kropp säga ifrån, och där var vi nu. Läkarna fortsatte försöka få in i oss att de tänkte/kommer avsluta all den pågående behandlingen, att hon skulle gå bort, att hon kommer avlida. Att det kunde gå fort eller dröja ett till tre dygn, ibland längre.

Läkarna kunde inte säga så mycket mer efter att ha sagt samma sak flera gånger till oss som ställt frågor, försökt att förstå och ta in allt det här.

Pappa var kvar en timma. Jag satt vid hennes sida till in mot natten. Men jag fick panik under kvällen, och kunde inte vaka själv på plats över henne utan avbyte, jag hade redan varit vid hennes sida i timmar och hela dagen och kvällen där innan. Psykiskt var det så tufft. Jag visste inte heller vad jag skulle göra, må eller hantera det om hon dog mitt i natten. Jag är själv multisjuk och hade för timmar sedan redan känt av mina sjukdomar och bli instängd på natten- eller försöka ta sig hem mitt i natten i all den chock och sorg om hon dog, samt att det inte är säkert att ta sig hem mitt i natten heller och pengar till taxi hade jag inte. Så paniken kom för flera faktorer och mestadels om hon skulle gå bort då under natten och hur det skulle bli då.

Jag hade under dagen/kvällen ringt dit moster och mammas bästa vän och pratat i telefon med vänner och såklart suttit och hållit mammas hand, smekt hennes kind, pussat på henne och pratat med/till henne i timmar, förklarat vad som håller på att hända, att hon inte skulle vara rädd och så vidare. Ibland rörde hon på armen, knöt sin hand om min, hon lyfte på armen. Hon grymtade/mumlade. Hon tittade till och med upp vid några tillfället. Allt det där gjorde det så svårt att ta in att hon skulle dö. Och när jag var helt ensam vid 22 tiden och mörkret fallit och lugnet tagit sig in på avdelningen det var då paniken kom som starkast. Vid halv tolv ringde jag pappa som fick komma och hämta mig. Vi satt kvar hos mamma till 01 ungefär innan vi åkte hem. Jag klarade inte av att sitta där ensam och pappa pallade inte att stanna, samt att han har en hund hemma. Vi visste inte heller om mamma skulle gå bort just då eller om två dygn till. Jag kan inte stanna varje minut. Hon kan likväl gå bort medan jag lånat toaletten liksom. Så jag åkte hem och sov(grät) med en plan om att åka in igen efter lunch dagen som kom.

09:00 ringde de från SÖS och sa att hon somnade in 07:00. Hon hade varit långt borta i timmar och det hade inte gjort någon skillnad om jag varit där just då eller inte. Viktigast var att jag var där innan, som jag var under söndagen och hela måndagen och in på natten. Och även såklart under de dagar hon legat inne och varit vaken. De hade varit med henne när hon somnade in, så hon var inte ensam. Vilket gjorde mig lugn även om jag ångrar att jag inte stannade. Men jag kunde inte veta, inte de heller. Det är inte som när man avlivar djur och vet exakt när det kommer ske.

När jag lagt på med läkaren grät jag så högt att jag trodde grannarna skulle komma. Sedan ringa jag de jag skulle ringa och ringde hem sambon.

Jag, sambon och pappa åkte sedan till henne för att ta farväl. Jag omfamnade henne, pussade på henne, grät och höll hennes hand, smekte hennes kind, huvud och panna tills vi var tvungna att gå. Jag hade kunnat vara där med henne resten av mitt liv som det kändes.

Från den stunden/efter det bröt jag ihop varje dag fram till planeringen för begravningen tog sin början. Begravningen var fantastisk, så fin, jag ville aldrig att den skulle ta slut och jag klarade av att prata fritt och läsa upp en egenskriven text och en dikt. Fin minnesstund var det efteråt också. Passande nog infann sig begravningen på hennes födelsedag! Texten jag hade skrivit var en omgjord version av Ja må hon leva. Texten finns upplagd på sidan inom författaren och ”övriga texter”.

Jag hann börja bli ledsen på nytt men som avstannade då bouppteckningen kom i gång. Nu är den nästan klar och jag har de senaste veckorna börjat ta in alltmer att min mamma är borta.

Jag har som sagt börjat bearbeta mötet med läkarna och tiden jag vakade över henne. Jag börjar bli ledsen ordentligt, på riktigt. För nu när begravningen är klar och snart bouppteckningen, så är hon bara borta. Och folk hör inte av sig som precis i början, vilket jag har full förståelse för då livet rullar på! Men man märker skillnaden … och känner sig ensam i sin sorg på ett sätt. Och så kommer dessa storhelger så tätt inpå varandra nu också. Halloween var riktigt tuff, julen och nyår kommer bli hemsk jobbig. Julen för att jag älskar jul. Det betyder familj och gemenskap för mig. Jag är inte så mycket för ett överflöd av gåvor utan jag värdesätter de jag umgås med och stämningen. Att inte ha mamma där för första gången kommer kännas. På det så dog min farmor på julafton 2010, vilket man tänker på varje jul. Och nyår, att fira in ett nytt år där jag vet att min mamma är död är en hemsk känsla. Och bara två veckor senare fyller jag år också. Min första födelsedag där min mamma inte kommer gratta mig, säga att hon älskar mig och en dag där jag påminns om att hon pressade fram mig ut till världen (med hjälp av pappa) och hur tacksam jag är över det. Det är tufft! Det första året utan mamma kommer vara riktigt jävla tufft. Jag vet att det kommer vända och sedan bli allt lättare. Men just nu är det jobbigt och jag vet att det kommer bli värre innan vändningen väl kommer. Samt att vid de tillfällen när jag väl får barn och bildar familj, om jag gifter mig, när mina böcker kommer ut – ja alla lägen där jag önskar henne vid min sida kommer fälla mig till tårar.

Och bara några månader innan tog jag ju också farväl av min älskade stora hund, blandrastiken Wilma, som hann bli 12, 5 år gammal och hon var bland mitt allt. Jag saknar henne nå enormt och bearbetar den sorgen också! Jag hade verkligen behövt henne nu. Men jag vet att hon finns där på andligt vis. Jag känner av henne och hör henne. Jag pratar till henne varje dag och vet att hon följer med mig på mina promenader.

Mamma känner jag också av, och har sett. Men det kan jag berätta i ett eget inlägg en annan gång.

Vad gäller mamma så tror jag också att den stora hjärninfarkten hon fick nu var den läkarna försökte förhindra 2014 då hon i stället drabbades av en mindre.

Det året efter två stroke och operationer, tog även där läkarna med oss till en rum, denna gång skulle pappa och jag ta ett beslut. Att om de skulle göra ett större ingrepp som skulle hindra en större hjärninfarkt eller avstå ingreppet och denna infarkt kunde komma nästa dag eller när hon blivit 90, ja ni fattar och mamma kunde då skrivas ut relativt snabbt och få komma hem och rehabiliteras efter stroke nr 2. De berättade att denna hjärninfarkt skulle komma, man visste bara inte när och att när den väl kom skulle den troligtvis slå ut henne och kunna ta hennes liv. Så vi valde operationen, som var lyckad. Men mamma var så pass kärlsjuk att trots lyckad operation så gick kärlen igen ändå och hon höll på att dö under den natten dagen efter operationen. Men de fick tillbaka henne men då med mindre hjärninfarkt som följd på högra sidan som förlamade hela hennes vänstra sida, gav henne negleckt och andra påföljder.

Nu med facit i hand, så måste ju denna hjärninfarkt på vänster sida som hon fick nu och avled av, vara just denna hjärninfarkt de varnade för 2014. För kärlen gick ju igen. Det blev ju som om operationen aldrig ägt rum, vilket betydde att denna hjärninfarkt kunde komma. Vilket vi aldrig reflekterade över under all denna tid, förrän jag började tänka tillbaka på det nu i samband med mammas död. På något tragiskt sätt så känns det som om just den cirkeln är sluten. Å jag vet inte riktigt vad jag menar med det men det känns rätt att säga så.

Jag har förlorat många genom åren. Familjens katt, morfar, familjens hund, fyra vänner, farmor, bonusmorfar, min egen hund och nu min mor.

Men oavsett sorg så fortsätter ju livet ändå, varje sig man vill det eller inte. Och även om sorgen börjar bli alltmer påtaglig så börjar jag också komma tillbaka alltmer till livet igen. Vilket betyder att hemsidan börjar få sin kärlek och respekt den med igen. Jag kan inte garantera regelbunden aktivitet och datum för när den blir klar då jag går upp och ner i mitt mående och energi. Men jag har kommit i gång igen och det är alltid något och gör att jag kommer framåt oavsett tempo.

Och med det avrundar jag detta inlägg.

Tack för er förståelse. Kärlek till er alla.