Bokrecension: Och mörkret föll, del 1, av Madelene Lundvall

Del 1: Och mörkret föll.
Påbörjad 17/1–22. Utläst 22/2–22

Omslag: Fint, magiskt och lockande.

Handling: Två syskon som kommer till en ny värld genom samma portal men på två olika sätt. Båda har sina roller men en av dem behöver bära mer på sina axlar än vad denna kanske klarar av. Flera upptäckter görs, fula knep tas till och ett maktspel tar sin början i den andra världen och på jorden ihop med att magi väcks till liv.

Språket: De första tre kapitlen kändes lite röriga, och det förekom småsaker här och där jag hakade upp mig på. Men från och med kapitel fyra upphörde den röriga känslan och språket höll en mycket bättre nivå. Det var dock en sak som stannade upp min läsning, och som jag först enbart trodde var en miss, men som jag sedan märkte uppkom vid flera tillfällen. Och det var att det kändes som att det saknades ett ”hon/han” eller ett namn i vissa meningar. Eller att det i dessa fall borde varit ett kommatecken i stället för punkt innan så att detta inte blev sin egen mening. Det är lite svårt att förklara, men jag vet att jag stannade upp vid dessa och fick läsa om meningen innan varje gång.

Det kunde ha varit lite mer gestaltning/"show dont tell" också, vad gäller deras känslor mm. Men jag tycker ändå att språket lämpar sig bra för yngre läsare som inte har densamma krav på det. Och den största målgruppen som jag tolkar det för denna serie, är åt tonåringar. Utöver detta flöt det på fint, och trots mina påpekande här så var läsningen ändå smidig.

Övrigt: Jag anser nog att Melindas bror David borde varit inkluderad i texten på bokens baksida. Och det enbart för att han nästintill förde hela berättelsen de första kapitlen och även var med hela boken, om än att Melinda tog över allt mer mot slutet. Vilket jag hade en aning om att det skulle ske förvisso. Men jag minns att jag funderade på det mycket i början, att jag såg de båda som starka karaktärer i denna bok och blev förvirrad med tanke på baksidestexten. Men vad gör det då jag älskade boken från början till slut! Det ovan är bisaker, mina upptäckter och funderingar under läsningen och inget som försämrar mitt omdöme om boken i slutändan. Utan det är bara saker jag vill påpeka då syftet med mina recensioner är att dela mina tankar under och efter läsningen.

Jag älskar världen Melinda och David kommer till, båda delarna av den, om än att jag precis som Melinda fastnar mer för den ena. Och Snarf, Ekfar och Davids lilla vän – är underbara. Början av boken fick mig att tänka på filmen Spiderwick och sedan ihop med en blandning av Gremlings, och de troll liknande varelserna i Bumbibjörnarna. Och det i en värld som i en blandning av filmerna Epic och Maleficent.

Boken får en helt ny dynamik när Melinda kommer till Ekdalen. Boken kliver upp ett extra steg vid det tillfället. Dessutom älskar jag intrigen mellan Ossian, Melinda och Kastio. De sista sidorna byggde upp en sådan intensitet – jag hörde inom mig hur Melinda yttrade de sista orden innan jag ens kommit till sista sidan. Men så fick jag inte dem orden! Haha, men det gör inget. Jag gillade ändå exaltationen slutet fick mig att känna, om än att jag inte fick det exakt som jag önskade.

Något jag gillade skarpt var de skickliga övergångarna mellan karaktärernas perspektiv. Det var enkelt att följa och att komma tillbaka till den andra osv. Och att man fick följa fyra karaktärer, som i denna bok alla hade starka roller – det gjorde nog hela boken. Alla hade sin spänning, sina upptäckter och funderingar. Och alla dessa var intressanta att följa. Mycket bra gjort, och säkerligen en stil jag kommer ta efter i mina framtida manus.

Tycke om boken i helhet: En bladvändare, absolut. Det ska bli spännande att läsa del 2, se om det håller i sig på detta vis.

Månrosor: 9 av 10