Bokrecension: Jag utan dig, av Kelly Rimmer

 

 

Jag utan dig, av Kelly Rimmer. Utläst 14/8–2020.

Omslag: Tilltalande och lockande. Det är vackert och griper tag om en. Med facit i hand passar det till berättelsen.

Handling: En gripande bok om att hitta rätt trots olikheter och att sedan behöva förlora det.  Det var intressant att följa en manlig huvudroll, hans tankar och känslor. Särskilt när det kommer till kärlek och frustration – ja, känslor.

Tacksamt att man som läsare får följa Lilahs perspektiv emellanåt, det klargör mycket, även om jag hade velat att vissa saker skulle ha kommit fram tidigare i boken, för Callum den manliga huvudkaraktären. Men det gjorde samtidigt att man ville fortsätta läsa, komma till den punkt då han förstår och man som läsare får uppleva hans reaktion, hur han och de tillsammans och de runtomkring hanterar det som händer.

Jag gillade att små saker som hade stora betydelser fick sina jaha-förklaringar mot slutet. Inget man egentligen frågat efter men känns rätt och naturligt med svaren i hand.   

En av mina svagheter är att se män sårbara, att få uppleva Callum på detta plan tog mig till tårar medan deras första dejt förde mig till skratt. Jag minns att jag muttrade till min sambo när jag var tvungen att sluta läsa just innan deras dejt tog vid och hur jag utbrast: ”jag ska på dejt!” när jag fortsatte läsningen kvällen därpå.

Jag log och skrattade till då och då under hela boken fram till sluten då jag blev förvånad hur mycket den gripit tag om mig eftersom tårarna inte slutade rinna. Ändå hade jag varit beredd från första början. Som läsare förstår man rätt så snabbt vad som eventuellt ska komma. Jag hade mina aningar redan vid titeln och efter att ha läst baksidan.

Jag gillar starkt att boken inte slutade i eller efter det allra värsta, utan att man som läsare även fick chansen att smälta och till viss del bearbeta processen en aning. Jag uppskattade verkligen det.

Språket: Lättläst, man följde med i meningarna och fastnade ingen stans. Vid några få tillfällen dock, kändes det som om scenen kapades av och det var nytt stycke, ny händelse eller deras vardag som fortsatt på annat håll. Kanske var det bara jag som inte var klar i scenerna författaren målat upp.

Övrigt: Jag vet inte varför, man jag gillar inte Lilah. Jag är glad för Callums skull, att han fick träffa och falla för henne. Att de fann kärleken i varandra. Men Lilah och jag hade nog aldrig klickat som vänner. Och jag gillar den känslan – själva grejen att författaren kan få en läsare att skapa så olika känslor för karaktärerna. Att jag inte gjorde henne till ett offer, tyckte synd om henne – även om mina tårar var för henne, eller var det kanske för Callum, Peta och de andra som tårarna rann för? Det var nog en blandning. Jag personligen är väldigt empatiskt lagd men ändå är det inte Lilahs situation som gripit tag i mig, utan de andras situation som får uppleva hennes vid sidan av. Det är deras reaktioner som griper tag. Men, det här har också med att göra hur författaren väljer att framställa det, och kanske också för att jag har varit med om liknade i mitt liv. Jag som läsare känner mer för de runt om Lilah än för Lilah själv också eftersom författaren skapar den uppfattning att Lilah är redo. Hon har bearbetat det här i så många år. Hon behöver ingen beklagan, sympati eller ömkad mer än att hon vill ha de hon älskar nära. Hon vill bara att det ska få ske på hennes villkor, och att äntligen få frid. Den uppfattningen gör automatiskt att man som läsare tyr sig lättare till dem runt om Lilah. Att hon är så pass medveten om sitt tillstånd och redo i sin egen bearbetning förklarar och även till viss del försvarar hennes personlighet. Vilket på sätt och vis gör att man accepterar henne. Jag känner mig tvetydig. Nå, jag gillar nog henne ändå trots allt, även om jag sa tvärt om i början. Hon är cool och väldigt jobbig mesta av tiden (vilket har sin charm) och jag beklagar så klart hennes öde. Callum … där vet jag mer om hans känslor än om honom som person nu när jag tänker efter.  Jag vet inte vad jag tycker om honom eller hur jag ser på honom, mer än att jag vet vad och hur han känner om saker och ting. Och att han verkligen älskade Lilah, han ändrade hela sin värld för henne.

Mitt tycke om boken i helhet: Jag gillade den! Men kommer jag att läsa den igen? Njae, eller kanske om några år. Det här är en bok man nog bara läser en gång om inte känslan för den oväntat faller in.

Månrosor: 8 av 10

 

 

18 jan 2022

 

 

Denna sida ligger bland de 10 bästa i konstkategorin!

Yeeey - heja mig! Glad jag blir!! :D

- till listan

 

 

      Vill du hjälpa mig på vägen?

             - dela gärna sidan!

           Bookmark and Share        

                            &

         Skriv gärna några ord i

        min gästbok innan du går

           

                       Tack :)

 

 

MINA SENASTE BLOGGINLÄGG:

 

Anmäl er gärna till mitt nyhetsbrev! 

 

 

Det är alltid kul med länkvänner! Är du intresserad? Skicka ett meddelande så löser vi det! 

 

  • Mina länkvänner:  
  • Carola Strömstedt  - skrivblogg (följ hur det går med hennes triologi!)
  • Ann-Sofie - smyckesdesigner