En kikare är ett av måstena damen

”Fjällvärlden, vilket skämt… Vad skulle jag hit och göra? Jo för att bevisa för min korkade sambo att jag allt kan gå över berg och sten för honom. Att så fisförnäm som han tror att jag är, är jag inte och lite smutts under naglarna skrämmer mig inte direkt”, muttrade jag sittande i skräddarställning och med armarnas i kors.

Jim och jag har inte haft det så bra under de tre senaste av våra åtta år tillsammans. Han önskade att min äventyrliga sida skulle väckas till liv, och det omgående annars får det vara. Sticka och dra, mer menat. Det lätta regnet övergår till skur och sprätter upp ut med stenen jag sitter lutad mot, vilket avbryter mina sura funderingar. I timmar har jag suttit här, gömd bakom den enda skydd från dagens oväder som tycks sträcka sig enda in mot kvällens skymning. Och hur jag kunnat komma vilse här, ja det kan nog ingen förstå sig på. ”Rätt förvånad över att jag överlevt så här långt…”, fick jag ur mig nonchalant och rättade till luvan en aning.

Jim hade åkt i väg på sin årliga fjälltripp med grabbarna grus som jag kallar dem. Det är faktiskt tionde året i rad de åker iväg nu. Fyra veckors tältning med vandring längs olika leder, alltid på samma fjällområde är de. Jag har försökt vissa ett intresse under alla år, lyssnat på deras berättelser och tittat på alla bilder. Men efter deras sjunde år fick jag inte se några bilder längre. ’Vi tog inga’ >>’ det är bara samma bilder som förr, du är ändå inte intresserad’, gav han mig som svar. Jag önskar att jag hade anat oråd och ställt han mot väggen redan där, då hade jag antagligen inte suttit här och tryckt bakom en kantig sten.

Jag hade bestämt mig för att möta Jim halvvägs i vårt förhållande och tänkte därför överraska honom i fjällen. Jag reste så att jag var där i början på deras sista vecka. Exakt 08:00 stod jag redo och klar utanför fjällstationen, imponerad av mig själv att ha tagit mig hit på egen hand. Några fjällguider visste mycket väl vem han var och ritade ut hans tältplats på kartan. ’Följ bara leden så är det rena rama barnleken att hitta dit och tillbaka’, avslutade de vårt samtal pekande mot en pinne med ett rött kors, eller om det var ett kryss kanske. Vid sidan om den var det i alla fall en synbar bredare stig och jag begav mig med bestämde steg (i alla fall i början). Solen låg på medan vinden svalkade skönt. En inte allt för härlig svettfläck letade sig fram mellan den fullpackade ryggsäcken och det tunnare linne jag bar. Jag hade tagit av mig vindjackan redan efter en kvart då värmen var alltför påträngande ihop med min dåliga fjällkondition. Nästan två timmar fick jag gå för att skymta de första blickarna av platsen. Jag gick en bra bit till, sträckte sedan upp armarna för att vinka då jag såg Jim komma ut ur tältet, men hejdade mig snabbt, strax efter kom det ut en blondin i bara linne och tights. De verkade inte ha sett mig, jag slängde mig ner bakom den lilla kullen till vänster. ’En kikare är ett av måstena på fjällen damen’, hade herrexpediten sagt när jag shoppade inför resan. Ett råd jag var glad över att jag tagit, då den var väldigt användbar nu. Jag zoomade in den rätta fokuseringen och började spana. De började göra konstiga övningar både tillsammans och enskilt, det påminde nästan om Kamas uttra där ett tag. Jag slog mig på pannan och suckade djupt när jag insåg att det var en typ av yoga de höll på med. Jag vände kikaren mot tältet i väntan på att någon av grabbarna grus skulle komma ut, men ingen mer gjorde anspråk på tältet under flera minuter, när det tillslut slog mig att det där lilla tältet kan väl inte räcka åt dem alla…? Jag kollade runt kring områden där tältet stod men inga fler syntes till under kikarens räckvidd. Då förstod jag, det var ingen annan än de två där, och det hade det antagligen inte varit under dem tre senaste årsresorna heller. Det var därför jag aldrig fick se några bilder – han bedrog mig, med en kopia av mig själv dessutom.

Utan att se mig för kravlade jag mig upp för kullen när Jim la armarna om blondinen. Den kala fläcken som var mitt fotfäste tog med sig benet en bit ner till vänster om kullen, packningen herrexpediten hjälpt mig med var alldeles för tung för min späda lilla kropp när jag halkade till och drog med sig resten av kroppen. Hade jag halkat till åt höger hade ingenting hänt förutom några skamliga skrubbsår kanske. Nu när jag for åt vänster, rullade jag ner för den mer brantare lutningen. Jag lyckades till slut sätta mig upprätt men kanade fortfarande snett neråt, rätt på rumpan som tydligen fungerade utmärkt som stjärtlapp emot fjällriset. Jag hade snurrat och kanat så långt att det inte fanns en chans (i min värld) att ta sig upp igen, i alla fall inte rakt upp, jag måste gå runt för att komma till leden igen. Jag släppte taget om den taniga granen som räddat mig. Just då påminde den väldigt mycket om mig själv – liten, tanig och otroligt ensam. Inte en enda människa syntes till, det skulle säkert eka mellan fjälltopparna om jag började ropa.

Då jag ramlat åt vänster gick jag åt höger, då måste jag ju komma rätt, eller? Jag hade ingen aning om hur långt ifrån, eller hur pass snett ifrån leden jag egentligen var, och rakt kan jag tydligen inte gå för leden den syntes aldrig till under min fortsatta vandringsfärd. Jag gick i flera timmar, försökte finna teckning för mobilen som när som helst dessutom skulle dö och jag hade precis ätit upp den andra mackan när en regndroppe landade på toppen av min nästipp. ”Ja varför inte, precis vad jag behöver!” skrek jag rätt ut gestikulerades med armarna och tittade med smal blick upp mot himlen. Till svar öste regnet ner och jag tog skydd bakom en kulle, lutad mot denna kantiga sten. Suckande och irriterad över situationen sneglade jag upp när skuren avtog till lättare regn, för att sedan övergå i en ännu aggressivare skur igen. Jag hade i alla fall hunnit fått på mig varmare kläder och regnkappan innan vädret brakade loss, så helt hjälplös var jag inte.

Då magen slutat kurra efter den tredje mackan och lite kall blåbersoppa la jag mig ner på det långa sittunderlaget jag hade med mig. Ryggsäcken tog jag som kudde. Då jag var betydligt mer utmattad än vad jag trott somnade jag innan en minut hunnit blivit två, och jag vaknade lagom till solnedgången, den var helt fantastisk därifrån jag var. Många har jag sett, men aldrig såhär. Den gick ner mellan två fjälltoppar rakt framför mig. Jag studerade vyn så pass länge att jag såg när månen bytte av solen, hur starkt den lyste upp natten där himlen var stjärnklar. Jag kan inte minnas senast jag såg en sådan vacker himmel. Regnet hade dessutom slutat under min sömn då underlaget hade börjat torka. Så med facit i hand visste jag att morgondagen skulle bli fin. Det var vad jag försökte intala mig själv i alla fall, under frustrationen av att vara en ovan vandrare, helt själv och vilse på fjället när jag hellre hade velat festa loss med mina bästisar Anna och Nicole. Eller i alla fall varit hemma, kunnat fingra på paddan och glo på film. ”Vad som helst förutom det här!” skrek jag rätt ut och fick tillbaka mitt eget eko.

Då jag sovit så länge orkade benen ta mig nerför slätten till en liten sjö månen lyste upp så vackert. Sjön låg precis mellan de två fjällen och fjället jag är på. Sjön, heter det så förresten? Ja, för mig är det en sjö vilket som och dit ska ta mig, punkt! Jag vet inte om jag gick på bra eller var otroligt seg, men ungefär 40 minuter tog det mig att komma ner till sjökanten. Jag satte mig i den lilla hyddan som fanns på plats. All ved utanför eldstaden var genomblöt så jag gav upp mina försök att få fyr på dem. Ihopkrupen la jag mig i hyddan sneglade mot den starkaste nattlampan jag någonsin haft. Kylan gjorde sig kraftigt påmind och färgade mina spända käkar och kinder. Magen kurrade igen. Mackorna var slut och utan eld skulle jag inte få i mig resten av maten jag hade med mig. Men efter att magen hållit mig vaken för länge för mitt tålamod tryckte jag motvilligt i mig två råa korvar.

Jag minns inte att jag somnade, men ögonen öppnades av solens sken och fåglarna som skriande hackade på korvbrödsförpackningen. Jag schasade bort dem och insåg samtidigt att jag haft rätt, den här dagen kommer att bli fin. När jag bytt om till lättare kläder stod jag bakom hyddan, funderade på vilket håll jag skulle gå åt. Det enda jag visste säkert var att mot de två fjällen bakom mig var det ingen idé – jag gick mot öst, i alla fall som kompassen på den nyköpta ryggsäcken visade. Då det inte var en led jag gick på var terrängen rätt ojämn, det var upp och ner, upp och ner. Hela tiden hade jag kollat efter torrt trä för att kunna göra upp eld, råa korvar vill jag inte äta igen tack. Jag hade ju bara packat mat för en dag eller två i tanke på att Jim och hans grabbar skulle bidra med resten. Överlevnadsinstinkten hade dessutom fått mig att glömma Jim helt för ett tag. Det var inte förrän nu, när jag satt mig ner för att vila som tankarna la sig på honom igen. ”Jim, Jim, Jim… Hur kunde du…”, var de enda orden som kom ur mig mellan tårarna till slut. Jag torkade bort tårarna och drog ett djupt andetag. In med den ljuva, fräscha fjälluften. Ut med den förrådda, otrogna och smutsiga skamluften… ”Jag förtjänar så mycket bättre än han”, sa jag högt och sträckte på mig.

Jag hade tagit av mig ryggsäcken, solen började bränna rejält på baksidan så jag vände mig om för att få lite sol på framsidan. ”Men, vafan!” >> ”Hur?” >> ”Åh jag orkar inte!” Min nya vy framför mig var den gamla – jag hade gått i en cirkel. Tjurande vakande jag ner till hyddan igen då det inte var någon mening att gå längre. Det hade börjat mörkna, och jag hade fortfarande inte sett en enda människa, trots flitigt användande av kikaren, ”var är jag egentligen?”

Den här kvällen var varmare än den förra så jag satt vadande längs sjökanten och dödade alla mygg som vågade sig fram. De var betydligt färre än igår, jag vågade knappt se på kroppen i dag efter alla bett från gårdagens natt. Medan jag tittade på mina plaskande fötter upptäckte jag något orange i ögonvrån. Nyfiket tittade jag upp men den starka färgen jag såg var borta. Jag måsta ha inbillat mig och drog blicken ner mot fötterna. Då såg jag det igen! Min blick var nu som fastguten mot andra sidan sjön där jag skymtat färgskiftningen för att inte missa den på nytt. Flera minuter gick utan att någonting hände och det var alldeles tyst runt omkring mig. Nu var det bäcksvart ute, inte ens månen ville göra mig sällskap, jag gick in i hyddan för att ta mig igenom ännu en natt. Hungern lät jag vara ett med mig, jag sjunker inte så lågt som att äta rått igen.

Tidig morgon därpå vaknade jag av smattrande regn på hyddans tak. Solen hade gått upp och det var ingen idé att spilla tid så jag begav mig igen. Den här gången gick jag åt andra hållet. Åter igen vandrade jag i timmar, och regnet det höll i sig både under dag som kväll. Jag hade tappat räkningen på alla gånger jag satt mig ner för att vila, och rösten den bar mig lika dåligt som kroppen då jag skrikit mig hes efter hjälp. Jag var fortfarande helt ensam på det här jävla berget! ’Fjäll heter det älskling’, ekade det i mitt huvud, Jims ord som etsats sig fast.

Jag sparkar till en sten som tar fart över kullen och nedför stupet bakom den. På alla fyra tar jag mig försiktigt fram till kanten. På plats låter jag huvudet vila i mina handflator medan jag tittar ut över utsikten. Blundande byter jag ställning och lägger huvudet vilande över mina armar. Jag brydde mig knappt om regnet längre, speciellt inte liggande då dess smatter blev allt mer sövande än störande. Jag var så utmattad att till och med ställningen jag låg i gjorde mig mer tillfreds och jag slumrade till i några minuter. Jag vaknade av småstenarna som sprätte upp mot mitt ansikte då regnet hade övergått till hårdare skur. Det banande nästan fram nya småstigar runt omkring. Gäspande sneglade jag ner åt vänster, ”vafaan!” Jag kunde klart och tydligt skymta hyddans tak, jag var tillbaka, igen! Suckande ryckte jag på axlarna och begav mig ner emot den. Hyddan hade faktiskt börjat kännas mer som ett hem nu. Det har ju varit min trygga bas. Det vore kanske bäst att bara stanna, stanna här och vänta på hjälp.

Jag stod böjd med ryggen åt sjön, fifflande med min ryggsäck när jag såg det skiftande ljuset igen. ”Nä nu jävlar”, utbrast jag och kavlade upp ärmarna. Jag kikade försiktigt ut, regnet hade nästan avtagit helt, så jag slängde på mig ryggan och gick med bestämda steg mot färgflammorna jag såg.

”Aaa! Shitt, vad rädd jag blev!” utbrast en mörkare skugga när jag väl nått dit. Den mörkare skuggan klev ut ur hyddan och ställde sig emot den stora brasan han fått fyr på, som nu istället lyste upp mer än dolde honom. Han är brunett och ser ut som en riktig såpa snygging. Flammorna ger honom dessutom ett ännu mer dynamiskt utseende.

”Brukar du skrämma dig in på främlingar så där?” frågade han nästan lika mystiskt som han såg ut.

”Jag är vilse, vad är din story?” gav jag honom som svar.

”Jag är allmänt deprimerad och har fastat här med mina tankar…”, suckade han.

”Okej… Du är väl ingen psykopat, en yxmördare eller något va? För du är den första människan jag stött på under en väldigt lång tid, så sällskap kommer du få vilket som!” mumlande jag medan jag letade efter en spetsig pinne att trä min korv på.

Han skrattade åt mig när jag satte mig ner, starkt fokuserad på korven över elden. ”Adam”, sa han och räckte mig sin hand medan han gjorde mig sällskap på stocken där jag satt.

Jag sneglade upp mot honom och log lätt. ”Jennifer”, sa jag innan jag vände blicken mot korven igen. Jag kunde inte sluta le och började till slut att fnissa. Adam gjorde detsamma. Till slut satt vi där kiknande av skratt utan att veta varför.

I timmar satt vi vid elden och talade hela tiden i mun på varandra då vi båda ville dela mig sig av sin livshistoria, ris som ros. Vi var inte så olika han och jag trots allt, det var nästan lite kusligt nu med facit i hand. Adam var en manlig, själslig kopia ut av mig själv, min dåtid och nu. Adam hade precis som jag, aldrig haft något fjällintresse utan reste hit, en dag efter mig för att överraska sin fästmö. Men när han hittade henne tillsammans med en annan man blev han så till sig och snubblande till, ner för berget och räddandes av en tanig liten gran. Sedan hade han gått åt höger där han tillslut landade i denna hydda, och här hade han varit kvar sedan dess, grubblande på allt han sett, hans framtid och hans nu. Det stod ju ganska snabbt klart för oss att våra respektive var otrogna mot oss med varandra. Att världen kunde vara så pass liten hade jag nog aldrig trott. Eller var det ödesbestämt kanske, för när det gäller mig och Adam så var det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste både två att det föralltid kommer vara han och jag, det var vad våra blickar som leenden sa till varandra, ihop med allt skratt och prat framför eldens flammande lågor.

Uppslukade av all eufori startade något som skulle bli den romantiska sexakt jag någonsin haft, speciellt under en sådan stjärnklar himmel, men vi båda somnade tungt innan ytterkläderna ens var av och vaknade av någon som slog emot hyddans tak.

”Hallå där damen. Öm, Herrn. Det var väl du som frågade om en av våra vandringsleder här om dagen, eller hur?” hörde jag en mansröst utifrån.

Yrvaken gick jag ut och såg att det var guiden som ritat ut Jims fjällplats på kartan. Med sig i följe hade han ett dussintals turister.

”Öm, hej. Ja, det var jag…”, sa jag så tyst jag kunde då jag inte visste hur jag skulle förklara allt det här.

”Men vad i all sin dar gör du, gör ni här? Det är ju bara vana vandrare och guider som tar sig fram längs leden ni är på, då det till och med kan vara knepigt för oss guider att hitta till rätt led igen. Hade inte en av turisterna jag har med mig upptäckt er med kikare…”

”En kikare är ett av måstena på fjället damen”, avbröt jag honom imiterande med tanke på herrexpediten och skrattade till. Adam kiknande av skratt inne hyddan då han förstod innebörden i orden och kom sedan ut till oss andra.

”Ja, jag förstår inte riktigt vad som hänt här. Skönt och se dig välbehållen vilket som och ni får gärna följa med oss om ni känner er vilsna?” frågade guiden oss varsamt, och vi brast ut i skratt igen. Guiden gav oss ett minspel med höjt ögonbryn och förbryllad blick då han var seriös i sin fråga.

”Förlåt, em. Ja, vi följer gärna med. Men inte för att vi är vilsna direkt, utan mer att det är roligt med lite sällskap bara”, svarade Adam fnissade och buffade in i mig.

”Okej, packa ihop era saker då och följ med upp på leden så kan jag förklara vägen ner, för turisterna jag har med mig har betalat för fem timmars vandring så vi måste fortsätta uppåt. Se så, kom igen nu!” sa guiden och manade på oss.

Tillbaka på fjällstationen lånade Adam och jag en av datorerna och bokade en sista minuten resa ihop för att lära känna varandra bättre. Närmaste flygplats låg tre timmar därifrån så vi begav oss med taxi direkt, precis som vi var med fjällpackning och allt. Vår chaufför tittade fundersamt på oss när han fick veta var vi skulle, men önskade oss sedan en trevlig resa med det bredaste leendet jag sett på länge. I min hämndlystenhet ringde jag syrran som hjälpte mig att byta lås och hålla hårt i nyckeln tills jag var hemma igen. Då lägenheten var min till fullo kände jag mig inte det minsta unken att låsa Jim ute på detta vis. Han kunde allt få bädda ner sig hos mor sin!

Jim hade för övrigt aldrig märkt min oanmälda resa till honom eller bekymrat sig om att ringa mig under dessa dagar. Han hade ingen aning om att jag legat vilse, bara kilometer ifrån honom som smaskade på sin nya taniga pingla. Så hans oförståeliga minspel måste varit superbt när han väl kom hem. Synd att jag aldrig fick bevittna den, men mobilen den ringde i alla fall flitigt på hans ankomstdatum. Själv låg jag på en av Greklands kritvita stränder och läste en bok medan Adam smorde in mig med solskyddskräm.

”Ska du inte svara ändå älskling?” frågade Adam efter det 15:e missade samtalet när luren ringde igen… ”Ja vet att de betedde sig som ruttna svin, båda två. Men han borde ju få veta att du vet, att du liksom, gått vidare…”, tillade han och nafsade i min örsnibb.

”Du sa ju inget till Bea om det…”, invände jag.

”Nej, men jag meddelande henne klart och tydligt om att det var slut. Att jag hittat en annan och att hon och alla saker skulle vara ute när jag kommer tillbaka. Du där emot, är en grym kvinna! Påminn mig att aldrig såra eller förarga dig du vackra dam”, utbrast Adam med ett hånflin och överröste mig med kyssar.

”Äh, jag lämnade en lapp i vår brevlåda i porten som han fortfarande har tillgång till. Det är bara en tidsfråga innan han hittar den. Kom så svalkar vi oss vid fallet där borta”, svarade jag och tog hans hand.

Tillsammans under fallets svalkande strålar som lättsamt forsande ner fick min mest romansiska sexakt äntligen sin början…

Lappen:

Jag är på kärleksemester i Grekland med min nya pojkvän Adam. Jag bad syrran byta lås, men bekymra dig inte om det. Du får tillgång till dina ruttna saker när jag kommer hem om två veckor. Sen så vill jag bara tacka dig för att jag fick uppleva fjällen på ett sätt jag aldrig hade trott var möjligt. Inte i dag, men någon dag kan jag nog faktiskt lära mig att älska det också!

Ps. Och du förresten Adams (nu före detta) fästmö Bea är ju också singel nu. Du kanske kan få till det med henne vett jah! Hon ska tydligen vara lika läcker som jag, men dock bara ytligt och tyvärr en misär inombords. Ja visst ja, ni hade ju redan träffats kom jag på… det är ju på grund av er lilla affär som jag och Adam fann varandras hjärtan. Ds.

/Jennifer.

***

”Hallå, Jim är det du?”

”Bea, Jennifer vet och det gör nog Adam också. Eller rättare sagt jag vet att de gör det…”

”Gråter du…?” tillade Jim.

”Va? Ja, jag pratade med honom i morse. Han sa att det var över, att det var slut… Vad är det med Jennifer? Sa du inte att du lämnade mig för att hon var ditt livs kärlek, skulle inte du fria den här helgen?” sa Bea hest och stött.

”Jennifer kom tydligen för att besöka mig där borta. Hon såg oss tillsammans. Jag tror Adam gjorde samma sak Bea, och nu har de två funnit varandra…”

”Får jag bo hos dig ett tag?” tillade Jim nervöst.

”Du var rätt så tydlig där borta att det var slut mellan oss Jim, och om sanningen ska fram så var vår så kallande romans fram och tillbaka dessa år bara något tillfälligt. Jag hade aldrig låtit det fortsätta som gift, Jim. Vi borde nog sätta stopp här för gott. Ring mig inte igen är du snäll. Jag raderar ditt nummer efter detta”, sa Bea bestämt men klart berörd på rösten.

Strax efter bröts samtalet.

***

Tre år senare i hyddan, en bra bit från leden…

”Vill du gifta dig med mig?” frågade Adam, stående på ett knä framför mig som stod intill brasan och beskådaden den starkt lysande fullmånen. Han gav min höggravida mage en varsam kyss i väntan på mitt svar, som naturligtvis blev ett, ”ja!”

***

Slut.

Johanna Eisene

2013-09-04