Alvas Jul

 

 

Önskelista:

Kritor

En sko för jag gav min andra till

Gösta

Den rosa nallen i Åsas leksaksbutik

Godis

En rosa spegel till mitt rum

Tofsar

Fiskar

En mamma

En pappa

Fågelbok och dagbok

En lillebror eller en katt

Ritbl…

 

   ”Vad gör du Alva?” frågade Magda, ägarinnan av Barnens hem i den lilla staden, Jikva.

   ”Jag skriver en önskelista till Tomten”, svarade Alva.

   ”Får jag titta?” frågade Magda.

Alva räckte henne lappen.

   ”Men lilla rara Alva, har du gett bort din ena sko?” utbrast Magda.

   ”Det var flera hål i Göstas strumpa. Han såg ut att frysa så mycket om sina tår”, sa Alva.

   ”Lilla rara Alva, under alla år du bott här hos oss har du alltid brytt dig så mycket mer om alla andra än dig själv”, sa Magda och gav Alva en varsam klapp på hennes huvud.

   ”Vem är Gösta då, en pojke du träffat i parken?” undrade Magda.

   ”Nä, det är han som alltid sitter vid den stora eken bakom kyrkan. Han säger att han bor där.” Alva sken upp i ett leende.

   ”Alva, du vet att du inte får prata med främlingar och inte heller gå längre än till parken utan en vuxen!” sa Magda med rynkade på ögonbryn.

Magda suckade, hon tittade på lappen igen och hennes upprörda humör ändrades. Hon blev glansig om ögonen. Alva hade precis som de andra barnen på hemmet önskat sig en mor och en far. Den enda önskningen som var svårast att ge, alla önskade de att ett mirakel skulle ske.

De var 22 barn på hemmet, 7 av dem hade varit där sedan födseln, Alva var en av dem. Hennes 15 åriga mor stormade in med höga krystvärkar på självaste julaftonsmorgonen för snart 10 år sedan. Bara timmar efter att Alva förlösts rymde hennes mor och det enda som omedvetet lämnades kvar, var ett skrynkligt skolfoto på henne själv. På baksidan står det, ’Beatrice, 15 år, 2003.’ Det är det enda spår vi har från hennes mor och som Alva alltid bär med sig i berlocken runt sin hals.

 

Julaftonsmorgon

Alva vaknar av vågor i sängen, de andra barnen hoppar i hennes säng för att väcka henne.

   ”Titta Alva, det snöar. Titta!” ropar dem.

Alva vaknar till och reser sig upp, hon går mot fönstret och ler mot de vita flingorna som ramlar från himlen. Rummet är på tredje våningen, hon tittar ner mot ingången där en kvinna går tillsammans med Magda. De går in i byggnaden. Alva rusar till trappan, sätter sig gömd för att lyssna på dem och tjuvkika lite grann. Efter en stund går kvinnan längre in i byggnaden och Magda går mot trappen, hon tittar på Alva och ler.

   ”Den här julaftonen kommer du aldrig att glömma, den här julaftonen, den är din”, sa Magda och stäckte ut sin hand mot Alva.

Alva tog hennes hand och Magda drog henne till sig, kramande om henne länge och hårt. Magda viskade i Alvas öra, ”din mamma är här.”

 

 

SLUT. 

Johanna Eisene